Finns det något snyggare?

Pythagoras av Sven Markelius 1952

Pythagoras.
Detta fantastiska tyg som passar till det mesta.
Det ärt Sven Markelius som skapat mästerverket. Det sägs att han började med att lägga upp ett stort antal trianglar, av oliks storlek, på golvet. Sedan kröp han och hutrun runt på golvet och flyttade på trianglarna för att få en intressant inbördes ordning.



När mönstret var till belåtenhet nålade de fast trianglarna och målade varje markering med plakatfärg. Detta tog tid. lång tid. Flera månader. I oktober 1952 var mönstret färdigt och han signerade det me dett stort M.
Eric Ljungberg, Ljungbergs textil, gjorde massor av provtryck innan Sven var nöjd och godkände trycket. Tre färgställningar i olika grundton blev det.  Rött, blått och gult.
Än idag finns detta fantastiska mönster att köpa.
Snacka om klasssiskt!

Sven Markelius arbetade som arkitekt. Under slutet av 1920-talet for han och sambon runt i Europa och inspirerades till av Bl. a. Bauhausbyggnader och andra modernistiska bostäder. När han kom tillbaka till Sverige hade han stor nytta av hatt ha besökt grekiska och turkiska amfiteatrar och andra byggnader.  Han ritade några av de första funktionalistiska bygganderna i Sverige, som Helsingborgs konserthus och Tekniska högskolans kårhus i Stockholm.

Han var en av deltagarna i arkitektkommittén för FN:s högkvarter i New York.

Sven Markelius 1889-1972

Man ska vara rädd om fötter!

Sko från 1700-talet

Vi människor är fåfänga. Det är därför vi klär oss efter mode och inte efter funktion. Tänk hur olika våra fötter skulle ha varit genom olika århundraden om foten anpassat sig efter skorna. Ena gången skulle vi ha haft en kort hälsena för att gå med höga klackar och en annan gång hade det varit bra med stortån i mitten för att anpassas till den spetsiga skon.

Bild: Barnparadiset



I Japan behandlar man sina fötter med lite mer vördnad. I den traditionella dräkten har man en höger och en vänsterstrumpa med speciell plats för stortån.

Bild: Avslappnande strumpor

Det fanns en tid då man i Europa hade strumpor som var öppna vid tårna för att de skulle må gott.

Numera kan man köpa avslappnande strumpor.

Bild: Jonas gympa

Människofoten har 26 ben som hålls samman av 214 ledband och 38 senor och muskler. På detta elastiska valv vilar hela kroppen. Hela denna konstruktion kommer i olag när vi går i skor med klack.Istället för att ha en mjuk gång blir foten fastlåst och hjärnan får en minihjärnskakning varje gång vi tar ett steg. Inte nog med det. Kroppens ställning blir förändrad då man måste böja på knäna. Det sliter på ryggraden och kan ge smärtor.

Bild: Detalj av omslag till boken Fallet Sandeman av Gariella Håkansson

Det gäller att vara rädd om fötterna och sköta om dem väl.

Bild: Liwetochvardagen
Länk: http://liwetochvardagen.blogspot.se/

En krona!

Konstantin den store. Mosaik från Hagia Sofia, Istanbul Turkiet

På 300-talet gjorde Konstantin den store kristendomen till statsreligion. Som tecken på sin värdighet bar han en guldring på huvudet. Sedan dess har kungar blivit krönta med en guldkrona.

Karl X Gustafs arvfurstekrona, ålderdomlig

Från början var det en enkel guldring men med tiden har det blivit en krona som utsmyckats mer och mer. Det blev ädelstenar, taggar och byglar.

Lovisa Ulrikas krona. Foto: Karl-Erik Granath/Kungl. Hovstaterna.

Påven som var Guds sändebud ansågs vara den störste fick också den mest utsmyckade kronan. En krona med tre kronor över varandra-en tiara. Påvarna har burit tiara seden 800-talet men bär numera istället en mitra.
Tiaran är ett värdighetstecken i form av en hög, toppig krona. Numera är ordet för en vanlig benämning på diadem.

Påve Benedictus XVI i mitra

Sedan 1963 bär påvarna inte en tiara utan en mitra.
Mitran symboliserar de eldslågor som, vid den första kristna pingsten, stannade över apostlarnas huvuden. Den är ett tecken på biskoparnas apostoliska uppgift att råda och stödja i kyrkan.

Kronan har länge varit en av de symboler som ofta finns på mynt. Bild: Sonesgården.

Om skägg!

Babyloniska män.

För tretusen år sedan hade babyloniska och assyriska krigare stora skägg som de skötte med omsorg. De lockade sitt skägg och pudrade det med guldstoff. Det vara bara fria män som bar skägg. Slavar var slätrakade och klippta annars skulle hårväxten vara i vägen när de arbetade.

Om en fri man skulle straffas för någon förseelse eller ett brott fick han välja mellan att få näsan avskuren eller att klippa av sitt skägg. De flesta valde att offra näsan.

Bronsfiguren från Island visar en sittande Tor med sin hammare Mjölner i händerna. Bild: Världens historia

De nordiska förfäderna, vikingarna, hade mycket skägg. Det sägs att åskguden Tor hade ett stort rött flammande helskägg.

När de norska vikingarna skulle erövra England tyckte de, precis som babylonierna, att skägget kunde vara i vägen så de klippte av det.

Havsguden Zeus

Man kan säga att skäggväxt står för fredlighet och godhet. Den grekiske havsguden Zeus hade ett stort skägg som sedan Jesus symboliskt övertog.

En annan som också står för godhet och fred är jultomten. Han har också ett stort mjukt skägg!

Bild: Tomtens hemsida

Om hår!

Strax före franska revolutionen bar adelsdamerna frisyrer som ibland var lika höga som de själva. Håruppsättningen kunde innehålla fågelbon, fruktkorgar eller ett stort skepp.  Man brukade säga att att de skepp som drottning Marie-Antoinette bar, hörde till de finaste i den franska krigsflottan.

Dessa frisyrer kunde härbärgera många små husdjur som trivdes och frodades i mörkret.

Vid denna tid arbetade en frisör tre morgontimmar för att håret skulle vara i sin ordning.

Sen kom revolutuionen och allt försvann.

 



Om skor!

 Gotiska snabelskor från 1400-talet. Bild: Bata Skomuseum, Toronto

Spetsiga skor är inte något nytt, det har funnits i cirka tusen år före vår tideräkning.  När de krigiska ryttarfolk och boskapsskötare som levde i Asien skulle ge sig ut på en ridtur hade de ingen sadel. De satte sig direkt på hästen och höll fast sig under hästens buk med sina skor som var utrustade med uppåtböjda spetsar.

När de steg ner från hästen och kom i närstrid sparkade de med sina spetsiga skor.



Bild:  Albert Pictor, Yttergrans kyrka Uppland  Bild: Ingvar Tradefelt

Snabelskor var högsta mode under högmedeltiden. Då skorna fick allt längre och längre snablar. Det fanns inga gränser för hur långa snablarna kunde bli. Till sist var de så långa att man band fast den runt vaden för att bäraren inte skulle snubbla.

Skorna blev en slags statussymbol, ju längre snabel desto högre rang.

Riddarnas rustning hade också spetsiga snibbar. Det fungerade så länge riddarna satt på hästen men när av olika orsaker hamnde på marken fick de börja med att hugga av spetsarna. Annars skulle de ha snubblat om sig själva.  



Många var kritiska till snabelskorna bland annat kyrkan. De ansåg att modet var för flärdfullt.

Med tanke på hur fötterna blev längre och längre är det lätt att dra slutsatsen att uttrycket ”leva på stor fot” kan ha uppstått vid denna tid.