måndag 25 juli 2016

Indigo!

 
Indigofera tinctoria
Indigofera tinctor

Indigofera tinctor är det latinska namnet på busken som ger oss det dyrbara blå ljusäkta färgämnet indigo. Busken tillhör familjen ärtväxter och växer i Kina, Indonesien och i delar av Sydamerika. 


How Are Indigo Shibori Textiles Made / flakes of sun dried indigo are ready to be powdered - Decorator's Notebook:
Indigo
Bild: Operators Notebook
 
Redan under antiken importerades indigo till Europa.
I Egypten har man funnit delar av klädedräkter som färgats med indigo, Även romarna använde indigo till sina textilier.
När kineserna blandade till sin tusch lade de i lite indigo för att tuschet skulle bli mer beständigt och inte blekna. Även perser och indier upptäckte indigons goda egenskap, ljushärdighet, och använde pigmentet till sina manuskript.
Mayaindianerna använde färgen vid dekoration av keramik och till sina frescomålningar.
 
 
Interör från The Globe
Bild: https://yankeeinyorkshire.wordpress.com/
 
Visst var indigo exklusivt och dyrbart men i jämförelse med andra blå pigment som lapis lazuli och kobolt, var indigo mer prisvänligt.
Därför använde konstnärer som Rembrandt och Frans Hals indigo i sina målningar.
I Storbritannien har man i katedralerna i Exter och Salisbury, funnit målningar utförda men naturlig indigo.
När man 1997 restaurerade Shakespeares The Globe, använde man naturlig indigo för att måla teaterns himmel.
 

 
Garnfärgning med indigo
Bild: http://artssake.tumblir.com
 
Färgämnet som, är blått med en svag dragning åt violett, kom som pulver eller hela bitar och kallades för "indisk sten". Det tog lång tid innan man i Europa förstod att färgämnet kom från en buske.
Växten odlades för att framställa textilfärg men ett annat användningsområde har varit jordförbättring och hårfärger i bruna och svarta nyanser.
 
 Indigo dye stored in pots

Kärl med indigo till jäsning.
Bild: https://freebirdtravelblog.com/
 
För att kunna utvinna indigo behövde man genomföra en jäsningsprocess med plantan. Man placerade växten i en balja med vatten och kunde sedan se om det bildades skum på ytan. det visade att jäsningsprocessen var igång. Sedan placerade man växten i en annan balja och piskade på den i flera timmar tills vätskan som indigoväxten låg i, blev brungul.   
Så småningom sjönk det ner blå färgflagor till botten i baljan. När all färg hade sjunkit ner tappade man ut vätskan och kvar var färgpigmenten. De samlades ihop och pressades samman till kakor och fick ligga och torka två tre månader.
År 1878 kunde en tysk kemist framställa syntetisk indigo av hög kvalitet vilket medförde att priset på indigo sjönk och efterfrågan av naturlig indigo avklingade.
 

Bildresultat för jeans
Indigofärgat jeanstyg
Bild: https://pixabay.com/sv/

En bra bit in på 1900-talet var det vanligt att man vid sista sköljvattnet stötte en lite tygpåse med syntetisk indigo, s.k. blåelse, mot kanten av tvättgrytan så att den blå färgen blåtonade sköljvattnet. Detta för att vittvätten skulle se vitare och därmed fräschare ut.

Bild: https://www.google.se/

 

fredag 15 juli 2016

Benkläder!


Brokor från 1000-1100-tal

Man tror att byxorna ursprungligen kommer från orienten. Romarna kände till dem vid sin kontakt med några germanska stammar. Trots detta använde romarna hellre benlindor. En bit in på det första århundradet började de romerska männen använda strumpbyxor som vid ett noggrannare påseende mer såg ut som förlängda strumpor.
Dessa "strumpbyxor" utvecklas kring 1100-talet till knäkorta byxor och kallas broker. Vid dessa brokor kunde man sedan fästa sina långa strumpor. Materialet i brokorna var ofta oblekt linne.
Under vikingatiden hade man burit byxor. Under en period var byxorna små. Så små att de liknade dagens kortkalsonger.
När skjortan krympte och blev kort och hosorna var minimala var det svårt att det nödvändiga.

En krönikör skrev år 1367:

Dårskapen gick så långt, att yngre män bar så korta tröjor, att de varken täckte könsorganen eller bakdelen. När de bugade sig såg man deras bara ända. O, vilken otrolig skam!

 
Spansk kung 1500-tal

Pluderhosor av uppslitsade tyger där undertyget pöste ut genom sprunden. Byxan slutar strax ovanför eller nedanför knäet.
Pluderhosor var populära bland tyska landsknektar på 1500-talet. Så småningom övertogs de i en förenklad form av vissa nordiska bygders allmogedräkter.

Modern herre år 1672
Bild: Wikipedia

Rhengrevar, ja så heter de. Byxor uppkallade efter ett holländskt sändebud i paris, rhengreven av Salm, som lanserade den år 1640. Ursprungligen en mycket vid kjol som räckte till knäna och som drogs ihop med en dragsko.


Bild: Revolutionen, Tredje samlingen,
Norstedt och Söner, 1911

Efter den franska revolutionen slog pantalongerna igenom. Raka vida ben som når ner till ankeln.
Intressant hur ett plagg kan få sitt namn.
Pantalone var en italiensk man som brukade ha långa byxor till skillnad från den tidens sedvanliga klädsel med knäbyxor.


Knickerbockers
 
Under 1930-1940-talen vat det knickerbockers som gällde. Längden och vidden på byxan har varierat men det gemensamma för de olika varianterna är att de slutar en handsbredd under knät. Rutiga strumpor förstärker kontrasten mellan byxan och vaden.

söndag 3 juli 2016

Muschens historia!


Bild: Wikiwand

Vi människor har genom årtusenden gjort mycket eller till och med allt, för att vara moderna och följa med tidens mode.
En av de små detaljer som varit populära att utsmycka sig med är den "lilla flugan". Ja, det är var ordet musch betyder, fluga, skönhetsfläck och kommer av latin muʹsca ’fluga’.
En liten svart fläck som placerades ovanpå syfilissåret för att dölja det. Ibland räckte det inte med ett  plåster för att dölja syfilissår utan det kunde behövas både tio och femton, på samma gång. Den som inte bar muscher kunde försöka dölja såren med arsenik- och blypulver. Då var hela ansiktet vitt och blekt av behandlingen.
Samtidigt som man försökte dölja såren var det status att ha syfilis!! 
Så populärt att det blev ett mode att  ha ett vitt ansikte och stora peruker. Något som de syfilissjuka från början skaffade sig för att dölja håravfall.


Bild: ”Six stages of Mending a Face”
Thomas Rowlandson, 1791.


Muschen spreds i mitten av 1600-talet men hade sin storhetstid under 1700-talet inom den franska aristokratin.
Fransmännen stavade givetvis på sitt sätt vilket var mouche.
När muschen och statussymbolen hade fått fäste i det översta samhällsiktet spred sig användandet snabbt ner till de övriga medborgarna och man började använda dessa "flugor" till att indikera små meddelanden.
Så småningom fick den lilla svarta pricken, som var ett plåster, sin egen form och kunde vara en måne eller en stjärna.
Det lilla plåstret gav möjlighet till  att utveckla ett raffinerat symbolspråk där muschens placering sände en viss signal.
En musch på underläppen betydde "jag är diskret". Om den däremot placerades ovanför överläppen visste man att personen var kokett och ville flörta.
En mouche vid läppen indikerade en önskan om att bli kysst, placerad vid ögat talade man om att man var av en flirtig natur eller varför inte placera muschen mitt på kinden? Det betydde " jag är öppen för förslag".
 
Marilyn Monroe